Forgive but never forget

Innan klockan 18 idag hade jag inte hört talas om "Linnea", "Jennifer" och "Oskar". Tre vanliga ungdomar som är någons syskon, kusin, kompis eller barnbarn. Helt vanliga ungdomar som vem som helst. Förutom en sak, två offer och en förrövare. Linnea blev våldtagen på golvet på en smutsig skoltoalett och Jennifer på ett golv i ett omklädningsrum. Men nä, just det, de va inga våldtäkter som skedde. Nä, Oskar är ingen våldtäktsman. Inte enligt skolan, kyrkan, fritidsgården, familjen eller vännerna. Men för de två som fick ligga där på golvet med honom över sig, är han en våldtäktsman för dom? Enligt Tingsrätt och Hovrätt är han en dömd våldtäktsman. Trots ett förhör där han erkänner att han är skyldig till den första våldtäkten så påstår människor att det inte är sant. Att Oskar, den där charmiga, snygga killen, han är fan ingen våldtäktsman. Men det är väl just det som är så svårt att tro. Han spräckte deras syn på hur en riktigt våldtäktsman ser ut. Han är dömd till våldtäkt två gånger. Punkt slut. Men alla dessa människor runt omkring? Vilka är ni? Vilka är ni som tar er rätten att förstöra tre liv? Just det, tre liv. Om ni hade accepterat att han va en våldtäktsman och låtit denna historia flyta förbi hade det inte blivit några facebook grupper, inga tv inslag eller blogg inlägg. Ni gräver inte bara tjejernas grav utan även Oskars grav. Ni är en grupp individer som intalar er att han är oskyldig. Alla som sett tv inslaget är nog ganska övertygade om att han är skyldig. Vi kommer inte glömma det han gjort men framför allt kommer vi aldrig glömma er. Hoppas ni är glada nu när hela Sverige vänder sig emot er och tittar på er. Jo, vi ser er. Ni kan ju hoppas på att vi kommer förlåta, men vi kommer aldrig glömma. Linnea kommer aldrig glömma. Jennifer kommer aldrig glömma. Oskar kommer aldrig glömma. Och jag hoppas att ni aldrig glömmer heller.

What goes around, comes around.

Tittade djupt i glaset hos Skägget och Julpynt

Igår var det DRINK-kväll hos Skägget, som för övrigt bor i en sjukt nice lägenhet. Där befann sig Pilen, jag, Han som borde skaffa mustach, Tjong-tjejen, hon som tycker pepparchips luktar sperma, Skägget och han som har ett namn som är som gjort för att sitta på kåken. Blev många drinkar och god tacos. Under kvällen diskutera vi bland annat detta om att skolavslutningar inte är i kyrkan längre. Jag anser att det inte spelar någon roll om det är i en kyrka eller inte, det som spelar roll för mig är om barnen inte får sjunga den blomster tid nu kommer. Det är ju den sången som fortfarande får det att pirra lite extra och man känner att YES - sommaren är äntligen här. Tyvärr när jag tittar ut är det fortfarande december. Julstressade är jag inte, känns inte så iaf. Jag är mest stressade över tentan som dyker upp efter jul. Det är faktiskt skönt att inte julpynta, ja, I know, jag julpyntar inte. Jag älskar att se hur det lyser i alla fönster när man går ute i december, men jag känner inte för att pynta. Har aldrig varit så mkt för det där. För mig är det lönt att pynta när man har ett riktigt hem. Jag längtar så efter att få komma hem till M&P, se alla julsaker, lukta in julen och bara vara. Det värsta är dock grannen som inte fattat det där med att det ska vara fint julpynt och inte se ut som ett jävla raveparty i trädgården. Tacka vet jag adventsljusstake och änglar. Det är jul hemma.

Att medvetet göra fel är ibland den enda vägen att gå

I olika situationer i livet kommer vi hamna i olika grupper. Det kan handla om en arbetsgrupp, en grupp i skolan, grupp i en förening eller någon annan form av grupp. Vissa grupper kan man välja att vara delaktig i, andra grupper är ofrivilliga. I en grupp har varje individ olika uppgifter och det finns regler i gruppen som man måste rätta sig efter. Är det då omoraliskt att säga nej, att vägra finna sig med gruppens regler och vägra utföra uppgifterna? Vad är egentligen rätt att göra om man är med i en grupp som inte alls vill tillhöra? Man vill vara för sig själv och ha sina egna regler, bara ha sig själv att rätta sig efter, kan man då vägra och säga nej? Jag tillhör för tillfället en grupp som jag inte vill tillhöra. Jag har inget emot individerna i gruppen men jag motsätter mej min roll i gruppen. I gruppen har jag inget utrymme för privatliv, jag måste alltid förklara mig, jag har alltid någon annans ögon på mig. Jag valde att göra fel och jag kan inte riktigt förklara varför, jag ville markera att jag inte vill tillhöra gruppen. Jag vill inte längre, jag är så jävla trött! Så nu har jag bestämt mig, jag tänker inte tillhöra gruppen. Jag tänker inte utföra de uppgifter som gruppen ger mig och jag tänker motsätta mig de krav som gruppen ställer på mig. Detta kan ses som extremt omoraliskt men det skiter jag i. Jag vet att man inte alltid kan välja sin grupp men i detta fallet tycker jag inte att gruppen har rätt att tvinga mig att stanna kvar. Jag vet att det är moraliskt fel att vägra gruppen men för min del är det den enda vägen att gå. Jag kommer få ta mycket skit för att vägra gruppen, många hårda ord. Att handla omoraliskt är inte det rätta för gruppen, men det är det rätta för mig. Om du fick välja, skulle du välja dig själv eller skulle du välja gruppen?

"Sorry, jag är sjuk, jag kan inte komma idag"

Hur många kan ärligt säga att de inte använt den frasen för sin chef utan egentligen ha varit sjuk? Nej, just det, inte särskilt många. Vem har egentligen hög arbetsmoral i dagens samhälle? Kanske mina föräldrar och deras generation som är födda på 50-talet. Att inte gå till jobbet på dagen men att gå ut på kvällen är nog ett ganska vanligt fenomen eller att man inte går till jobbet p.g.a. bakfylla. Diskuterade detta idag med ett par goda vänner och de ser på hög arbetsmoral som en mycket bra egenskap. Det gör jag också även om jag måste erkänna att jag själv inte har lika hög arbetsmoral, kanske när det kommer till jobb men inte till grupparbete i skolan t.ex. Speciellt inte om man känner sig lite halvkrasslig när man vaknar och mycket hellre ligger kvar i sängen. Hög arbetsmoral är kanske en mognadsprocess? Eller beror det på vilket jobb man har? Om man har ett jobb man gillar borde arbetsmoralen automatiskt höjas. Om man har ett jobb man inte gillar får man nog inte lika dåligt samvete när man påstår sig vara sjuk trots att man inte är det. För mina föräldradras generation skulle det vara lika med dödsstraff att inte gå till jobbet om man inte var sjuk. Men för min generation skulle jag nog säga att det är ganska vanligt att man anser sig behöva vara "ledig" lite så där ibland. Det jobbiga är bara om man blir påkommen med att göra andra saker när man påstår sig ligga med feber och snuva. Det ser inte särskilt bra ut och det dåliga samvete kommer blixtsnabbt. Det är moraliskt fel att sjukanmäla sig om man inte är det, även om man mycket hellre hade velat ligga kvar i sängen, men vill man inte det varje dag? Det går verkligen inte för sig att sjukanmäla sig varje dag även om det ibland verkar som en utmärkt plan. Men sjukanmäler man sig för att man har ett trist jobb eller beror det endast på moralen? Tyvärr tror jag det handlar om moralen, trist, men sant...

Alla älskar IDOL men IDOL älskar inte alla

Idag är det äntligen dags för programmet som alla älskar. Vissa älskar det mer än andra. Jag tillhör den del av publiken som blir generad och skäms när person med icke fantastisk röst ska uppträda inför juryn. Andra delar av publiken skrattar rått. Förnedrings TV har blivit hela folkets favorit! Jag älskar förnedrings TV även om jag inte riktigt vågar säga det högt. Det är ju fult att skratta åt att andra människor gör bort sig. Ändå vill jag se varje avsnitt av IDOL. Trots att min inre moraltant säger nej. Juryn är rå mot de som inte kan sjunga samtidigt som de är ärliga mot den som ställer upp. Men vart går gränsen för brutal ärlighet? Tyvärr är det ofta den råa ärligheten från juryn som säljer. IDOL publiken älskar att se dessa stackars unga killar och tjejer bli förnedrade av tre musikexperter. Och att man kan se samtliga klipp hur många gånger man vill på TV4's hemsida gör ju hela saken mycket bättre. De som ställer upp vet vad de har att vänta. Antingen blir de hyllade eller så sågas de, rakt av. Jag tycker det är OK att människor blir kritiserade för deras sångröst, det är ju trots allt vad programmet går ut på. Men det är inte OK att de kritiserar människor för t.ex. deras vikt och klädstil. Juryn gör bara en liten del av detta, producenten är ganska snabb på att bestämma vem som ska bli folkets favorit och vilka som ska bli hånade framför den exalterade TV publiken. Den bittra sanningen är att IDOL inte älskar alla även om alla älskar IDOL.

Vem bestämmer om man är ett fetto?

Sydsvenskans söndagsbilaga har ett reportage som heter "Hur fet får man vara?" som handlar om övervikt och fördomar. Jag är själv 168 cm lång och väger ca 80 kilo, japp, då var det sagt. Det där som alla flickor, tjejer och kvinnor våndas över. Sin vikt. Enligt Marie Carlsson, förlagschef på Liber, är föreställningen att man kan avgöra om en person är sjuk eller frisk med hjälp av en badrumsvåg är den grundläggande idiotin i allt detta. Jag är beredd att hålla med henne. Det är inte OK att vara en tjockis i dagens samhälle, det är ju bara så jävla äckligt att vara tjock. Fy fan va misslyckad man är om man är tjock, fet, ett jävla fetto. Vem vill umgås med ett fetto? Jag var nyss på en charterresa med ett par vänner och en av kvällarna diskuterade vi detta ämnet, tjockhet. En av mina vänner, utan att tänka sig för, råkade säga : "Tjocka människor kan inte vara vackra". Tyvärr skulle jag säga att det är en vanlig åsikt bland den svenska befolkningen. En tjock person kan vara trevlig, rolig och duktig på något. Men vacker? Ohh nej, absolut inte vacker. För vacker kan man ju bara vara om man är smal. Lyckan sitter i smalheten, eller hur? Självklart, så måste det ju vara, varför skulle annars alla försöka sträva dit?

Jag får ofta höra att : Ester men dej ser inte jag som tjock, nä, men vad är jag då? Du är fin som du är och bla bla bla. Samhället anser att jag är ett fetto men vad anser jag? Är jag ett fetto bara för att min badrumsvåg säger det till mej? Det är sjukt svårt att tycka om sig själv när man har ett par kilo för mycket när samhället hela tiden påpekar något annat. Jag är ändå en tjej med mycket skinn på näsan och bra självförtroende. Men har alla tjocka tjejer och killar detta? Svar:Nej. Bara för att samhället tycker att du är ett fetto så är du inte värd ett jävla skit. Däremot om du joinar Viktväktarna eller dricker pulverdiet och blir en st 36 kommer alla älska dej.

Samhället bestämmer att du är ett fetto, sätter en stämpel på dej, men vad är DU egentligen? Är du en fantastisk individ med hur många bra egenskaper som helst eller är du bara en tjockis som låter dej bli nedtryckt? Jag vägrar låta mej bli nedtryckt. Det är dags att börja vägra smalhet som det enda rätta. Lyckan sitter inte smalheten, inte självförtroendet heller, ingenting sitter i smalheten, bara det faktum att man är smal. Samhället har bestämt sig för att jag är tjock, jag har bestämt mej för att jag är en individ med en fantastisk personlighet. Trots mina ca 80 feta kilon.

Victoria Park

Victoria Park - framtidens lyxboende. Enligt Victoria Parks hemsida är det som att bo på hotell. Fast hemma. Victoria Park erbjuder 17000 kvm park, biograf, spelrum, vinkällare, spa och restaurang De som bor i Victoria Park har också tillgång till en sk "Handyman" och bemannad reception, 24/h.

"Victoria Park öppnar dörren för alla som vill kombinera sitt boende med närhet till en service man normalt bara hittar på hotell eller resort anläggningar." 2 rok kostar ca 4.1 miljoner, så ja, självklart är Victoria Park öppet för alla som har extremt välordnad ekonomi. Jag minns när jag såg ett par avsnitt av Samantha Who och jag var förvånad över hennes lägenhet som jag ansåg var enormt lyxig och hon hade en snubbe som skötte receptionen i fastigheten och som öppnade dörren för henne. Ska det tilläggas att snubbe som jobba var svart? Nej, det hör inte hit. Jag tänkte för mej själv att det där är bara på låtsas, men nej 2009 är det fullt möjligt för mej att flytta till Victoria Park som erbjuder mej ett boende där jag inte behöver oroa mej för ngt överhuvudtaget. Jag kanske dock oroar mej för vilken person de anställer för att jobba i min 24/h bemannade reception. Jag vill ju trots allt känna trygghet där jag bor. En annan aspekt på det hela är barnen som kommer växa upp där, barn som inte behöver oroa sig för något utanför sin lilla fina bubbla. Hur kommer de barnen reagera när de stöter på problem? Eller finns det problem på Victoria Park? Ja, de problemen jag kan tänka mej är om vattnet i poolen är för kallt eller att favorit vinet råkar ta slut.

Allvarligt talat? Finns Victoria Park på riktigt eller är det ett stort skämt? Victoria Park är inte för alla, jo, för alla som har pengar. Rika som enbart vill umgås med rika och inte beblanda sig med oss som finns lite längre ner på skalan. Nej, jag är inte bitter, nej jag är inte avundsjuk. Det enda jag känner är ilska. Det finns människor i det svenska samhället som bor på gatan och lever i misär. Jag vill inte tänka på hur mycket pengar som gått åt till att bygga upp Victoria Park, jag kan dock föreställa mej hur de pengarna hade kunnat göra skillnad för de människor som idag inte har något hem, som inte har egen biograf, vinkällare och definitivt inte har någon som öppnar deras port, för just det, de har ingen port att gå in i. I bästa fall en trappuppgång att sova i.